Förra veckan var hela mitt newsfeed på Facebook fullt av samma hemska nyhet: 27-åriga Karla Munoz från Orange County dog i en motorcykelolycka för ett par veckor sen, och hela min lilla del av internet är fortfarande i sorg. Även om jag själv aldrig träffade Karla blir jag så sjukt illa till mods av vad som hände henne – dels för att väldigt många av mina vänner och bekanta kände henne, och dels för att hon var i min ålder. Eftersom jag umgås i såna kretsar hör jag om motorcykelolyckor hela tiden, men det här är första gången en ung tjej i min indirekta närhet har blivit ihjälkörd, och jag har svårt att distansera mig från det.
För nio månader sen var min kille med om en mycket allvarlig motorcykelolycka. Hans hoj blev träffad i sidan av en lastbil på motorvägen, och tvingad över till nästa fil där han blev påkörd av två bilar. Han låg i koma i tre veckor och bröt närmare 40 ben i kroppen. Han är fortfarande långt ifrån återhämtad, och det är väl egentligen något av ett mirakel både att han lever och att han kan gå. Enligt läkarna skulle det ta två år innan han kunde stå på benen igen.
Förra året dejtade jag ett tag en kille som hade varit med om en ordentlig olycka bara några månader tidigare. Han jobbade som Harleymekaniker och blev påkörd av en bil när han var ute och testkörde en kunds hoj. Båda hans fötter kapades av i krocken, men läkarna lyckades sätta fast dem igen. Han kommer dock aldrig att gå normalt igen.
***
Alla som kör motorcykel är medvetna om riskerna. Det är extra svårt att ignorera när man har ett helt gäng skräckexempel i sin omedelbara närhet. Men att tänka för mycket på allt som kan gå snett i livet är en enorm begränsning, och så vägrar jag att leva. Så jag tar på mig hjälmen – den som faktiskt på riktigt avgör skillnaden mellan liv och död – och njuter av vinden i ansiktet i stället. Det finns inga andra alternativ.
